 | |

| |
|
Recensioner Under de lite mer än 35 år som Vincent Furnier har odlat sitt alter ego, Alice Cooper, har han varit på toppen ett antal gånger och på botten lika ofta. Med Dirty diamonds visar han att han ännu inte givit upp. Soundet påminner om de klassiska Alice Cooper-skivorna från tidigt sjuttiotal. Titellåten har ett riff som andas Black Sabbath. Perfect luktar Rolling Stones. Och balladerna är precis så gulligt ondskefulla som de ska vara. Känslan av att Alice Cooper börjat snegla bakåt kom redan med förra skivan, nästan garagerockiga The eyes of Alice Cooper. Dirty diamonds är lite mer polerad. Roligast är The Saga of Jesse Jane, ett countrynummer om en lastbilschaffis som bär kvinnokläder. Där är Coopers syrliga humor i topp. Recensionen skriven av STEFAN MALMQVIST (SVD)
Vissa gamla lik ruttnar aldrig och slutar ibland t. o.m. att lukta illa. ALICE COOPER har under hela mitt liv varit en stor idol, men det är naturligtvis de tidigare plattorna som fortfarande är bäst. Ja, jag menar att det är få band/artister som har experimenterat med sin musik så mycket som just ALICE COOPER. Från de första plattorna där skräcktemat utvecklades från rak rock'n'roll till mer komplexa låtar som byggde på teatraliskt scenuppträdande och en stor portion humor. Med tanke på att COOPER släppt hela 26 album så är topparna ändå ganska få, och dom kom under en sammanhängande period i COOPER's karriär - mellan 1973 och 1978 - och började med den klassiska "Billion dollar babies" och avslutade med den självbiografiska "dårhus"- plattan "From the inside", då ALICE första gången försökte bli av med sitt alkoholberoende på en mentalinstitution. Därefter har topparna och flopparna avlöst varandra och med undantag av en period mellan 1989 och 1991- med plattorna "Trash" och "Hey stoopid" - så har karriären legat mest på liveplanet. Plattorna har varit ganska mediokra och ganska snart fallit i glömska. Med "Brutal planet" försökte ALICE COOPER - eller Vincent Furnier som är hans riktiga namn - uppdatera sitt sound med nedstämda gitarrer år 2000, och med ett domedagstema som följde även på plattan efter - "Dragontown" - som var en förskräcklig soppa av riktigt dåliga låtar. Efter den hyfsade mellanplattan "The eyes of Alice Cooper" så är nu skräckens mästare tillbaks med nya albumet "Dirty diamonds". Att se en ALICE COOPER-show är en upplevelse och i motsats till dagens skräckrockare så gör COOPER sin show med glimten i ögat. Att se den numera 57-årige kutryggige och sjukligt smala och härjade rockaren bland giljotiner och monster är en show som fortfarande idag saknar motstycke i rockbranschen. Ingen gör det med samma finess och smakfullhet som skräckens mästare, alla Marilyn Manson-wannabees till trots. När han nu är ute på ännu en världsturné så har han alltså nya albumet "Dirty diamonds" i bagaget och det är ett album där COOPER och kompani tar ut svängarna på samma vis som han en gång gjorde under storhetstiden med t.ex. "Welcome to my nightmare" och "Lace and whiskey". Här blandas raka rock'n'roll spår ( t.ex. "Woman of mass distraction" och "Perfect" ) med mer udda spår, som ""Dirty diamonds" - som har en blåssektion som lirar ett tema värt James Bond - och "The saga of Jesse Jane" - en countrypastisch med en text där COOPER visar upp sin udda typ av humor. "Dirty diamonds" är fyllt av spår som är de bästa som mannen har fött fram på massor av år. "Sunset babies (All got rabies)" är hur mycket Stones som helst och har en refräng som sitter som ett plåster på en torr armbåge. "Pretty ballerina" är en udda lite COOPER-låt, med ett lätt 60-tals sommardoftande tema. "Run down the devil" och "Steal that car" rockar på i sann COOPER-anda och större delen av albumet innehåller de rakare rock-låtar som COOPER skrivit de senaste åren, med den skillnaden att låtarna här är mycket bättre än på länge. De lite mer udda låtarna är dom som jag välkomnar mest, då jag anser att det är där COOPER's storhet ligger, att våga bryta gällande regler och blanda friskt i stilar och trender. Därför är det faktiskt riktigt kul att höra bonusspåret "Stand", där han tar hjälp av rapparen Xzibit, ett spår som fanns med redan på det officiella albumet till de olympiska spelen i Aten. Jag gillar som bekant inte rap alls, men låten är riktigt bra. Summan av det hela är att ALICE COOPER bevisar att gammal är äldst och att han gjort bästa albumet på länge. Det han också tydligt talar om är att han kanske skall hålla sig till det som han är bra på, att våga, även om det bara blir lite grand som i fallet med "Dirty diamonds". Recensionen skriven av Roger (Extended Mix)
| |
| |
= recension
= Album-mix OBS! filerna kan ta tid att ladda så ha tålamod LOFI-variant kommer senare.