 | |

| |
|
Recension Spitfire Records 2003 - Skräckrockens fader går igen, som en vandrande vålnad. Den snart 60 år gamle Vincent Furnier aka Alice Cooper vägrar vandra till graven och begrava sin karriär som skrämde skiten ur folk redan på 60-talet. Med nya plattan The eyes of Alice Cooper röjer han alla rykten om att det hela ska ha kommit till ett slut. Alice är sin ålder till trots riktigt produktiv, på tre år har han levererat tre plattor som till råga på allt kan klassas bland hans 10 bästa. Nya plattan har splittrat kritikerkåren, mirakel eller magplask? Det enda som är självklart är att Alice hittat tillbaka till sina rock n roll-rötter. Många hoppades på en tredje del i konceptet som startades med Brutal Planet, foljd av Dragontown. Två plattor fyllda av tung ångest och vemodiga riff. I stället väljer Alice att en gång för alla göra upp med sina monster och stoppa in dem i garderoben, nu är det verkligheten som gäller, utan några större inviter för den självmordsbenägna publiken. Den verkligheten vi bjuds är dock av den obehagliga sorten. T.e.o.A.C är inspelad i replokalsmiljö, producerad av respekterade musiker och inspelad utan några större finesser och krusiduller. Nya plattan påminner mycket om hans gamla, omtyckta alster typ Love it to death, Billion dollar babies och Trash. Men på någotvis känns det oehört nyskapande. Alice Cooper själv kommenterar albumet med -"Du kan alltid ta itu med vad som gömmer sig under din säng. Men hur tampas du med en förbannad gud?" Hur låter den då? Det är en svänging, dansvänlig, välskriven rockplatta som säkert lockar en och annan till dansgolvet. Alice har lyckats med något som ungtuppar likt The Hives bara kan drömma om. Med folk från Guns n roses, Kiss och Jellyfish är det svårt att inte lyckas. Låtarna i sig är till en början svårlyssnade. Men efter ett tag så sitter det riktigt fint. Mästerverk är bekräftat i låtar som Between highschool & oldschool, Man of the year, Novocaine och Love should never feel like this. Alice har träffat bulles eye än en gång med undantag av långskott som This house is haunted och Backyard brawl. Hade det inte varit för stolpskotten hade T.e.o.A.C blivit en klockren nutidsklassiker. Texterna då? En stor del av Alice är hans texter. Tanken är att man ska gå balansgång mellan skräck och humor. Men så är det inte denna gången. Texterna följer ett tema, än en gång om den digra verkligheten vi inte kan undvika. Äntligen med betoning på äntligen så slipper alla dessa monster som plågat oss sedan 70-talet. Skivan i sin helhet är suverän, när man lyssnat några låtar vill man verkligen inte stänga sin stereo. Ännu en höjdare av skräckens farfar, han lyckades igen. Men är man odödlig så är man.
Recensionen skriven av Calle Nordahl (Citysajten.com)
| |
| |
= recension
= Album-mix OBS! filerna kan ta tid att ladda så ha tålamod LOFI-variant kommer senare.