Easy action är ett svåranalyserat fall. Det verkar som om bandet själva inte gillade skivan, låtar ifrån spelades mera sällan eller aldrig, det finns ytterst lite information att tillgå kring inspelningen och konserter. Om man jämför med Pretties 1969... så finns det ifrån 1969 2 kompletta konserter, Freak out song-skivan, en bunke demos samt en video (Toronto 69, samma gig som Freak out song). Tittar vi så på Easy action så finns det en konsert. Period! Inget annat än ett enda gig finns "ute", Chicago 700606. Dom om inte det vore nog så kör bandet endast EN låt ifrån Easy action där, och hela FYRA låtar ifrån NÄSTA skiva, Love it to death. Så något skumt är det med Easy action. Hade varit kul att få veta vad. Nåväl, onto business. Easy A är inte lika jämnt underbar som Pretties.., det finns några throw-awaylåtar på Easy A. Därmed inte sagt att skivan är dålig, tvärtom är även denna en milstolpe i vad Alice Cooper åstdakommit, med flertalet klassiker som i de flesta fall tyvärr helt glömts bort. Jag börjar.
Mr. and Misdemeanor inleder skivan, en av mina absoluta Alice-favoriter genom tiderna. Ljudmässigt märker man arr det lagts ner mer tid på denna skivan än på Pretties, ljudet är kanonbra, inte helt olikt Billion $ Babies. En av textraderna lyder : "Here´s new pretties for you". Mycket underhållande med en hälsning till sin första platta Det instrumentala partiet strax innan solot är helt fenomenalt, den dalande skalan med de hastiga trumslagen. Genialiskt bra!! Göteborg i juni??
Shoe salesman som följer låter som en Beatles-låt, tyvärr ingen höjdare utan snarare en högst ordinär 60-talslåt. Kanske ett hastverk för att fylla ut skivan (som endast innehåller 9 låtar).
Still no air fanns påtänkt i smått annorlunda form redan 1968 (under namnet Still nowhere), men versionen som släpptes på Easy A är hästlängder bättre. Låter verkligen som jag vill att tidiga Alice skall låta, med textmässiga delar ur vad som skulle komma att bli Gutter Cat vs. The Jets (snack ifrån West Side Story alltså). En bortglömd klassiker som borde spelats live på varenda gig sedan den kom, likt I´m 18.
Below your means, ytterligare en fenomenal låt som med några få förändringar hade platsat hur bra som helst på Killer-skivan. Varför kördes inte heller denna live? En typisk Alicelåt med långt instrumentalparti a la Halo of flies. Underbart!!!!
Return of the spiders öppnar sida två. Denna låten har jag aldrig gillat, den låter som en tidig version av Special Forces´ Seven and seven is (som förvisso är en cover). Skumt att denna kördes live fr.o.m. Love it to death-turnén, ett konstigt låtval när det finns betydligt bättre låtar på denna plattan...
Laughing at me sedan då. En lugn låt men takterna är skumma. Det är lätt att hitta Doors-influenser i denna förhandstitt på hur senare Alice-alster skulle låta, t.ex. Desperado.
Refrigerator heaven, en kul titel på en ganska ordinär låt. Den bär överhuvudtaget ingen likhet med Cold Ethyl (som använde sig av uttryckter Refrigerator heaven i texten). Lite skum men ok.
Beautiful flyaway sjungs av Michael Bruce! Intressant, men han gör den verkligen rättvisa. En mycket bra lugn låt, snygga melodier och bra producerad.
Lay down and die, goodbye avslutar skivan. Är detta egentligen en låt? Den är på sitt sätt uppdelad i två delar, och på Freak out song-skivan där den återfinns live heter delarna "A.C. instrumental" samt "I´ve written home to mother". Den första instrumentala delen är mest oväsen, det var till denna låt som Alice hackade sönder meloner med en liten yxa live. Det var även i denna låten som kycklingincidenten (suck...) ägde rum. En mycket konstig låt helt enkelt. Men rolig
Recensionen skriven av Alex Bergdahl