Den första "hitplattan", eller åtminstone första plattan med en hit. Beroende på hur man ser det. Alldeles för många tror att detta är Alice´s första skiva, vilket jag anser vara skrämmande eftersom de två tidigare plattorna i mitt tycke är bättre, eller åtminstone roligare. Med detta menar jag verkligen inte att LITD är dålig, nej herregud, snarare tvärtom! Vilken skiva!! Men nu ökade bussen farten...Jag saktar ner och tar hållplats för hållplats som vanligt. Caught in a dream. Vilken öppning. Världens bästa gitarrriff? Kanske inte, men topp 10 iallafall! En av mina alltimefavourites med Alice, och när den drogs igång på Sweden Rock 2000 så skrek jag (med den lilla rösten jag hade kvar efter Dead babies) så polaren trodde jag höll på att självdö. Underbart bra rocklåt, och varför, varför, varför blev inte denna den stora hiten? Istället blev det ju...
I´m eighteen. Ja, vad ska man säga? Ingen favorit, troligen inte ens en av de femtio bästa Alice-låtarna om jag blev tillfrågad.. Men en hit är det, och det får man ju ha respekt för. Om det inte varit för denna kanske jag inte hade kunnat sitta här idag och ogilla den? Detta är en av låtarna som spelades redan på Easy Action-turnén, istället för en Easy A-låt. Mycket skumt. Inspelningen som finns är nog den coolaste versionen av låten, runt 20 minuter lång! Intressant!
Hallowed be my name då? Jo jäklar! En Alice-klassiker av bortglömt slag. Inte körd live sedan 1971. Varför? kan man undra..
Long way to go. Skummeligen så kördes denna ypperliga popsnuda live 1971/72 mens edan dröjde det 31 år innan den fick vara med igen. En helt underbar låt i samma stil som Under my wheels (läs: enkel rocklåt). Med lite tur är den med i Göteborg i juni. Fast jag hade hellre hört...
Black Juju! Mohaha! Här börjar den Alice-ska (heter det så?) galenskapen ta gestalt! En 9 minuter lång låt om de dödas värld i Voodoo. Faaan vad jag älskar denna låten, upp och ner i tempo och intensitet går den, och nog var det menat att man skulle skrämma sin skivlyssnande publik med det nästintill hysteriska "WAKE-UP, WAKE-UP, WAKE-UP, WAKE-UP"? Helt magnifikt bra.
Is it my body inleder sida 2. En Alice-klassiker denna också, som luftats live mer än en gång sedan 1971. Och ingen favorit för mig. Jag tycker den är helt ok, men lite för släpig. Och live 1970-72 blev den ännu värre, när den förlängdes med delen "-My very own". Helt enkelt en fortsättning av låten i ännu saktare tempo, med mer text (även känd som "Going to the graveyard" i vissas bootlegögon).
Second coming då. Om I´m 18 inte är på topp 50-listan, så är denna låten DEFINITIVT på topp 50, kanske t.o.m. på topp 10. Detta är Alice i all sin prakt, en fantatisk låt med bra text ("It would be nice to walk upon the water, to talk again to angels by my side..." - så känner vi väl alla ibland?) och ett enormt sinne för melodi! Denna kördes senast live 1971 och nu jäklar skriker vi i kör : KÖR DENNA I GÖTEBORG!!!!!!!!!!
Ballad of Dwight Frye - Alice´s låt om en gammal skräckfilmsskådespelare. Enligt skrönan iallafall. Jag ser det mer som Alice sång om sig själv (alltså inte Vincent Furnier-Alice, utan madman-Alice). Den STORA hiten ifrån skivan, så får singelförsäljningen säga vad den vill Mycket bra säger skräddaren.
Sun arise - Och vad vore en bra skiva utan en dålig låt? En för mig helt obegriplig cover, tråkig och seg. Lyckligtvis avslutar den skivan så man måste inte lyssna. Eller jo, det måste man, det är ju Alice 1971 för skrående
Recensionen skriven av Alex Bergdahl