15 år senare förstår jag fortfarande inte den andra delen av uttalandet. Skivan är ju MAGNIFIK! Må vara att de flesta som tillkom som Alicefans på sent 70-tal kanske inte gillar den, ej heller de som hävdar att Poison och He´s back är hans bästa låtar. Men för mig som förutsättninglöst bedömer alla skivor utifrån deras egna egenskaper, och som dessutom har (vad jag anser) ett öppet sinne för all sorts musik (utom möjligtvis Motörhead) så framstår Pretties... som en underbar kontrast till 60-talets psyk/prog-movement, även om den är lite ojämn på sina ställen.

Vi börjar. Titanic Overture heter introt på skivan och är väl det enda som jag kunde varit utan. Har aldrig förstått dess inkluderande, men det kanske är en del av meningen? Undrar förresten om det är en slump att W.A.S.P. också har ett intro som heter så (på sin Crimson Idol-platta 1992).

Första riktiga låten är 10 minutes before the worm. En kort men underbar resa in i bandets hjärta. Inga refränger, ingen egentlig vers eller bridge heller för den delen. Bara musik och sång tillsynes aningen oberoende av varandra. Mycket skum, förvirrande och gemialisk.

Nästa låt är Sing low, sweet cheerio, nästan en "riktig" låt (om man jämför med vissa andra på skivan). Jag har ingen aning vad den handlar om, men det verkar inte Alice ha heller. Vacker ackordföljd i början som lägger grunden för hela låten.

Today Muller står så på schemat, den första låten jag fastnade för. En underbar melodi tillsammans med ett knepigt (oav-)slut gör mig fortfarande tårögd av glädje. Spelas högt varje gång!!!

Living är nästa, också den en "riktig" låt, med stora Beatles-likheter. Glen Buxton visar redan här att han är att räkna med (även om hans gitarr är alldeles för högt mixad). Intensiv och kanonbra!!

Skivans stora mästerverk nu då : Fields of regret. Jag har mailat Ryan Roxie och bett dem köra denna i Götet i sommar. Herregud vilken låt!!! Så otroligt magisk och stämningsfull rakt igenom. Som kuriosa kan nämnas att denna arrangerades om till Love it to death för att eventuellt komma med där, men det blev aldrig så... Vi bootleggers får nöja oss med demotapen.

Sida 2 (för det är såklart en LP jag lyssnar på) öppnar starkt med No longer umpire. En nästan desperat liten kuplett vars text jag inte heller här får grepp om (en genomgående känsla på denna skiva). "Painting a picture to show everyone in the world", tja, kanske, men det är nog bara jag som ser vad den föreställer...

Levity ball fortsätter sidan, en liveversion inspelad på The Cheetah i Los Angeles med riktigt uselt ljud. Konstigt att man valde denna version, i Life & Crimes-boxen finns den som studioversion och den har mycket bättre ljud. Men det kanske var den nästan ödsliga stämningen man ville åt, det känns som om man står i en tom konsertlokal och Alice Cooper berättar sin historia för ingen alls... Magiskt även här!

B.B. on mars skramlar igång och vips blir jag sådär glad igen. Den fantasifulla presentationen av denna låten på "Live at the Whisky"-plattan lyder som följer : "The next song is called B.B. on mars, and it´s about this B.B....on mars..." Mycket underhållande. Denna låt innehåller en av de coolaste passagerna någonsin, de sista 30 sekunderna är 30 av de mest...eh...egna (?) sekunderna någon artist någonsin spelat in!

Reflected följer, en låt som skulle bli omarbetad och omarrangerad till 1973 års Billion $ Babies under namnet Elected. Jag vet inte vilken version jag föredrar, men Reflected är väl det närmaste en "hit" Alice Cooper 1969 hade möjlighet att skapa. En bra låt i all sin "vanlighet"

Apple bush, nästa låt, är nästan en ballad i sitt enkla utförande. Återigen en vacker versmelodier som varvas med en tung (...) refräng. Går att hitta lite The Who i denna tycker jag!

Earwigs to eternity, ja, vad säger man? En minut som mest består av sång. Snygg dalande mollskala i refrängen, men den hinner inte långt innan den är slut tyvärr...

Changing arranging avslutar skivan. Ett klokt val då den innehåller samma ödsliga stämning som Levity Ball och lämnar lyssnaren nästan lite undrande över vad som hände sen. Det låter nästan som om bandet "går av scenen" i mitten av låten...En fantastisk avslutning på en kanonbra skiva!

Jag tänkte avsluta med att säga att liveskivan som finns (eller fanns, den är utgången nu...reissue please!) ifrån The Whiskey 1969 innehåller flertalet av dessa låtar samt en av Alice´s bästa låtar någonsin : Nobody likes me. En helt fantastisk liveskiva som på sina 25 minuter åstadkommer mer än de flesta band gör under en livstid. Tyvärr finns det bara en bootleg ifrån 1969, San Francisco, men även den visar vilket fantastiskt band Alice Cooper var redan innan de stora hitsen. Synd att inga av låtarna överlevde överhuvudtaget... Men det lilla som finns bevarat ifrån denna tid värderar åtminstone jag högt!

Recensionen skriven av Alex Bergdahl