Musikaliskt fulländad med bla toppmusiker som Dick Wagner och Prakash John och mästerligt producerad av Bob Ezrin. Ett väl genomarbetat koncept där text och musik stämningfullt vävs samman med känslor och attityder i denna resa till mardrömmarnas land. Alice cooper när han är som bäst. "Nightmare" är med andra ord en riktig höjdare ur alla synvinklar. Alice bjuder oss på en riktig rocksaga. För första gången får vi träffa rollfiguren Steven och följa honom på en ruggig resa genom ett mardröms rike där allt kan hända..

Och likt teckningen på skivans omslag välkomnas vi i titellåten "Welcome to my nightmare" av en milt leende Alice, klädd i frack och höghatt (jämför med The Showman på The Last temptation skivan):

Welcome to my nightmare I think you're gonna like it I think you're gonna feel like you belong

We sweat and laugh and scream here 'cuz life is just a dream here You know inside you feel right at home here

Nej, kan man annat än känna sig hemma i en sådan underbar mardröm? Det lätt jazziga arrangemanget passar Alice´s röst ypperligt och är ännu en bekräftelse på en av alla stilar som Alice Cooper behärskar.

"Devil´s food" för oss rakt in i mardrömmen. Steven är fångad i ett gigantiskt spindelnät och försöker förgäves komma loss, när han hör en röst från ovan:

Get ready for the lady She's gonna be a treat Simmer slightly 'til ready Make her soft too, make her sweet

"Devil´s food" slår knockout på lyssnaren direkt. Den är rå, tung och musikaliskt fulländad. Innehållet i texten är som så ofta, flertydligt. Steven i spindelnätet kan mycket väl tänkas representera den "vanliga" människan, fast i samhällssystemets snärjiga spindelnät..

Plattans stora gästartist, den nu framlidne skräckfilmsskådespelaren Vincent Price, leder oss in på nästa spår med sitt underbara lilla föredrag om den svarta änkan. och jag kan inte låta bli att citera honom till fullo:

Leaving lepidoptra - please, don't touch the display, little boy, aha cute! Moving to the next aisle we have arachnida, the spiders, our.. finest collection. This friendly little devil is the heptothilidi, unfortunately harmless. Next to him, the nasty licosa raptoria, his tiny fangs cause creeping ulcerations of the skin *laugh*. And here, my prize, the Black Widow. Isn't she lovely?.. and so deadly. Her kiss is fifteen times as poisonous as that of the rattlesnake. You see her venom is highly neurotoxic, which is to say that it attacks the central nervous system causing intense pain, profuse sweating, difficulty in breathing, loss of consciousness, violent convulsions and, finally.. death. You know I think what I love the most about her is her inborn need to dominate, possess. In fact, immediately after the consummation of her marriage to the smaller and weaker male of the species she kills and eats him - *laugh* oh, she is delicious.. and I hope he was! Such power and dignity - unhampered by sentiment. If I may put forward a slice of personal philosophy, I feel that man has ruled this world as a stumbling demented child-king long enough! And as his empire crumbles, my precious Black Widow shall rise as his most fitting successor!

Helt enkelt enastående!! Verkligen rätt man på rätt plats. Tror bara att Dracula-skådisen Christopher Lee skulle kunnat göra ett lika bra jobb. Så tar Alice över igen med kommentaren:

These words he speaks are true We're all humanary stew If we don't pledge allegiance to.. The Black Widow

"The black widow" är en utmärkt allegori där Alice drar paralleller mellan människan och en av de mest fruktade spindelarterna på jorden; svarta änkan. Till och med denna ruskiga varelse skulle klara av att styra världen bättre än människan. För visst är det människan som texten igentligen syftar på:

The horror that he'll bring The horror of his sting The unholiest of kings.. The Black Widow

Our minds will be his toy And every girl and boy Will learn to be employed... The Black Widow

Låten går musikaliskt i samma stil som "Devil´s food" , och visst kan man nöjsamt konstatera att Dick Wagner är en jävel på gitarr.

"Some folks" tar oss tillbaka till jazztonerna. En kanske töntig låt kan tyckas vid första genomlyssningen, men stannar man upp ett ögonblick vid texten , finner man att den är ganska bisarr. Läser man mellan raderna uppdagas en lustmördares begär:

Some folks Love to see red Some folks Never talk about it Some folks Crave a blue lady Some folks Know and still they doubt it I'm just no good without it I'm not a man at all It makes my skin crawl

Vi hoppar raskt vidare till nästa: "Only women bleed", en av de verkligt stora klassikerna. Steven får ta del av en företeelse som tyvärr inte bara är en ond dröm: kvinnomisshandel. Alice beskriver mycket gripande en tillvaro som alltför många kvinnor kan förlika sig med:

Man´s got his woman to take his seed He´s got the power Oh, She´s got the need She spends her life through pleasing up her man She feeds him dinner or anything she can She cries alone at night to often He smokes and drinks and don´t come home at all Only women bleed

Man makes your hair gray He´s your life´s mistake All you´re rea-ly lookin´ for is an break He, lies right at you You now hate this game He slaps you once in a while and you live and love in pain

Den mycket väl arrangerade musiken hjälper till att höja känsloladdningen ytterligare och det var just med den här balladen Alice för första gången lyckades hänföra en för honom helt ny kategori lyssnare: hemmafruarna. är således den första i raden av s.k "hemmafruballader" som Alice skrev i mitten och slutet av 70-talet.

"Department of youth" som skivan fortsätter med, är en rocklåt i typisk Cooperanda; rak, enkel, ganska melodiös rock n´roll med en text i samma atmosfär som "School´s out" med en text som behandlar ungdomars situation i samhället. I rockens namn har Alice bildat "ungdomsdepartementet", vilket han presenterar såhär:

We're in trouble all the time You read about us all in the papers We walk around and bump into walls - a blind delegation And we ain't afraid of high power We're bullet proof And we've never heard of Eisenhower Missile power, Justice or truth

Ett politiskt departement som syns och och hörs, men som inte bryr sig om politik och vars chef heter Alice Cooper.. eller vill ungdomarna hellre se pop-pojken Donny Osmond i den rollen??

Så över till plattans tuffaste spår, klassikerna "Cold Ethyl". I denna bisarra berättelse/mardröm träffar Steven en pervers gestalt (Alice) som öppenhjärtligt berättar om sina kärlekshistorier med ett lik.

One thing I miss is Cold Ethyl and her skeleton kiss We met last night making love by the refrigerator light

One thing No lie Ethyl's frigid as an eskimo pie She's cool in bed Well she oughta be 'cuz Ethyl's dead

Det här är helt klart en av de absolut bästa av Alice´s bisarra texter. Den magnifikt sjuka Cooper-humorn får den mest surmulne att dra på smilbanden. Att kunna beskriva ett så perverst fenomen med en så varm humor att det rent bokstavliga innehållet inte på något sätt känns frånstötande är en konst som bara Alice Cooper behärskar. En eloge ochså till rytmsektionen och Dick Wagner vilkas musikaliska insatser lyfter låten ytteligare.

Plattan når naturligvis sin absoluta höjdpunkt när vi nu kommer fram till triologin "Years ago/Steven/The awakening".

I "Years ago" befinner sig plötsligt Steven påå ett öde nöjesfält. Allting är stängt och alla barn är borta. Steven sitter där ensam på en långsamt snurrande karusell (livets karusell?). Han är ett barn men barndomen håller på att överge honom:

Here I go again Up and down alone All my friends went home Years ago

All my toys are broken and So am I inside mom The carnival has closed Years ago

Steven klamrar sig fast vid sin barndom, men inget är för evigt och visst kan dfet kännas som en mardröm när man inser åldrandets oundvikliga framfart. En röst från ovan förklarar för Steven att hans barndomstid är ute, och att det är dags att möta verkligheten.

I'm a little boy No, I'm a great big man No, let's be a little boy For a little while longer Maybe an hour?

No Steven We have to go back now

När "years ago" övergår i "Steven" genomgår Steven en "förvandling" , han träder in i vuxenlivet och känner hur pojken i honom dör:

I don't want to see you go I don't even want to be there I will cover up my eyes And pray it goes away You've only lived a minute of your life I must be dreaming, please stop screaming

don't want to feel you die But if that's the way that God has planned you I'll put pennies on your eyes And it will go away See?

You've only lived a minute of your life I must be dreaming, please stop screaming

Steven hör hur någon (tiden?) ropar på honom, någonstans.. och lockar honom att kliva in i vuxenvärlden, men ..så... i "The Awakening" vaknar han plötsligt upp. Det var bara en ond dröm... eller??

I wake up in the basement I'm so hungry I'm dry I must be here sleepwalking Mustn't I? Getting up from my easy chair looking for my wife Following a trail of crimson Spots that lead into the night Suddenly I realize I see it all through real eyes These crimson spots are dripping from my hand And ooh it makes me feel like a man

Hela tiden dessa fantastiska, dimmiga kast mellan dröm och verklighet och de ständiga skepnadsskifterna som får en att undra vem som igentligen är Alice och vem som är Steven. Triologin är ett lyriskt och musikaliskt mästerverk som måste räknas som ett av Alice´s främsta.

De genuina texterna sammanflätas av ett musikaliskt fulländat scenario; allt från det enkla men ack så effektiva positiv-arrangemanget i "Years ago" till "Steven"´s pompösa smäktande orkestrering.

Avslutningsspåret "Escape" faller tyvärr platt till marken i jämförelse med den tidigare triologin trots att låten i sig är helt oki. Det är bara det att den känns överflödig, och så bryter den lyssnarens underbara sinnes stämning, men det är säkert oxå tanken med detta tvära musikaliska kast, för nu är det alltså åter rock n´roll som gäller.

Hur som helst, texten är återigen mycket bra med en genomtänkt dubbelbotten. Den berättar inte bara om hur Steven flyr från sin mardröm, utan beskriver också Alice´s egen flykt från verkligheten genom att vara just Alice.

Paint on my cruel or happy face I hide me behind it It takes me inside another place where no-one can find it

Where am I running to? There's no place to go Just put on my makeup and get me to the show

Så är den underbara mardrömmen över...

Welcome to my nightmare är som sagts innan, första skivan med rollfiguren Steven i huvudrollen. Det ligger nära till hands att fråga sig varför Alice skapat ytterligare en central rollfigur utöver "Alice".

Är det för att ytteligare framhäva rollfiguren "Alice´s" vidrigheter, eller för att ge en mer nyanserad bild av det goda mot det onda? och vem är igentligen Steven och vem är Alice? I grunden är Alice och Steven samma person.. kanske är det såhär: Steven är det oskyldiga barnet i Alice. Ett offer som utsätts för ständiga elakheter, vilket resulterar i en form av förvandling till den elake Alice.

Men Steven är i sin ynklighet likväl den starkare av dem. Han lyckas fly ur mardrömmen, och senare på Goes to hell plattan återvända från helvetet och besegra den one..eller är mardrömmen verkligen över där?

Recensionen skriven av Anders Falk