/ Start / Barndomen / Banden / Avrättningar / Ormarna / / Alkoholen / Teater / Religon / Priser / Musiken När Alice 1964 startade The Earwigs så kunde han inte spela något instrument. Idag kan han spela munspel, lite gitarr och piano, men gör det inte särskilt ofta.

The Earwigs Furnier, Buxton, Dunaway, Speer, med först Phil Wheeler och senare John Tatum. Det ursprungliga fröet som skulle bli The Earwigs bildades efter att Dennis Dunaway såg Duane Eddy and the Rebels live 1963 och föreslog för Alice att de skulle starta ett eget band. De pratade om idén ett tag tills den kommande Lettermen's Club Talent Show gav dem fart att göra något med idén. Earwigs bildades 1964. Olika bandnamn övervägdes, inklusive "Husky Babies Sandwich" och "Joe Banana and The Bunch (The band with a-appeal)"

Alices fick uppdraget att organisera Lettermens talangshow. Största problemet var att han inte hittade några med talanger, Alice satt upp lappar på hela skolan och allt han fick var en elev som ville göra trolleritrick. Alice kallade till ett möte i omklädningsrummet innan ett löpmöte en dag och bad om förslag. Vem ska göra vad i talangshowen? John Speer ska ha förslagit att de du skulle sätta på Dennis Dunaway en klänning och låta honom sjunga "I Enjoy Being a Girl". Alice förslog att alla skulle sjunga och de skulle göra parodier på Beatles låtar, de hade bl.a. på löpbanannan tidigare sjungit "We beat you, yeah, yeah, yeah," och "Last night I ran three laps for my coach.", men det var ingen som lyssnade på honom. John var fullt upptagen med att bråka med Dennis. Senare efter löpträningen frågade Dennis "Vill du att någon ska sjunga med dig? Jag gör det." John kommeterade "Sjung vad? Täningslåtar? Är det det ni ska göra? Inte utan mig. Alice övertygade sedan Glen Buxton, som kunde spelade gitarr, att gå med, tillsammans med bantränaren, Emmet Smith, bildade de Earwigs. En earwigs är en vattenskorpion, om du trampar på en så blir det en fruktansvärd stank, och om en kommer i örat kommer den att tugga rakt igenom trumhinnan, in i din hjärna och göra dig galen.

Kvällen för Lettermens talangshow klädde de sig i träningsoveraller och långa Dynel-peruker. Med undantag för Glen, ingen av dem visste hur man spelar några instrument, så de fejkade det. De stod alla på scenen i cafeterian/auditoriet och sjöng Beatles-parodier och kände sig som idioter. Under det sista numret hade de ordnat så att tre tjejer rusade upp på scenen och skrek: "Earwigs! Earwigs!" Denna första show av Earwigs gjorde av Alice, Glen, Dennis och John Speer tillsammans med en trummis som heter Phil Wheeler. Glen spelade gitarr och Phil hade en snara och en cymbal. Efter showen lämnade Phil Wheeler och John Speer tog över på trummor och kort efter anslöt John Tatum på andra gitarr. Den 23 oktober 1964 spelade The Earwig på Pit And The Pendulum Dance, Cortez High School, Phoenix, AZ - Detta var första gången bandet använde en giljotinrekvisita, som gjordes av pappan till skolkamraten John "Scott" Ward. John Speer trummar, John Tatum och Glen Buxton spelar gitarr, Alice sjunger och spelar tamburin och munspel och Dennis spelar bas. De har gigantiska spindelnät och en giljotin på scenen. Spindelnätet gjort av klädstreck, gravstenar av pappersmache och kistor av kylskåpslådor. De hade för avsikt att införliva konstnärliga idéer i ett rockband. Ray Sadowski var en ghoul som kom ut ur sin kista mellan låtarna och gjorde grejer medan de andra bestämde sig för vilken låt de skulle spela härnäst. 7 nov 1964 spelar de på Ukranian Hall, Phoenix, AZ I artikeln från "Arizona Republic" den 23 oktober står det att The Earwigs och 'the Fair Ladies' kommer att tillhandahålla underhållning för en "Bunny Hop" som hålls av St. Vincent de Paul's Men's and Women's Council. Deras första betalda spelning är 1965 på Lisa Hawks Sweet Sixteen Party, Phoenix, AZ. Den 26 januari 1965 skulle The Earwigs delta i en talangshow på Washington Grade School. Efter att de fått iordning utrustningen fick de ett meddelande om att de hade fel datum . Den 9 februari 1965 är de tillbaka, denna gång på rätt datum. Den 30 april 1965 deltar de på Sears Dance Talent Competition, Chris-town Mall, Phoenix, AZ. Earwigs vann. Den 7 maj 1965 The Earwigs kommer enligt uppgift tvåa i en talangshow, AZ Den första betalda offentliga spelningen var på The Dunes Lounge i Phoenix, AZ 1965. I Juni 1965 Several Battle Of the Bands, Phoenix, AZ. Andra band som deltog Surf Tones (Neal Smith), The Trolls (Michael Bruce) och XLS (som delvis blev The Tubes) Den 1 juni 1965 splede de på Village Inn Pizza/Pub, Phoenix, AZ, spelningen varade i fyra timmar och enligt uppgift var betalningen så mycket pizza de kunde äta. The Earwigs uppträder i TV-programmet 'Wallace and Ladmo' (Möjligen kallat 'It's Wallace' vid ett av tillfällena som visades på KPHO). Även Wayne Newton var med i programmet.

The Spiders Furnier, Buxton, Dunaway, Speer, Tatum Under året lärde de sig att spela instrument och bytte namn till Spiders. De lärde sig alla låtar från Yardbirds och Rolling Stones album som de var tvungna att spela flera hundra gånger var för att lista ut ackorden. Jack Curtis påstår sig ha föreslagit att de skulle byta namn till The Spiders eftersom det var mer kommersiellt. The Spiders brukade uppträda bakom (eller framför) ett spindelnät. De hade provspelat för Jack Curtis (Phoenix-promotor) som anställde dem att spela på Jaycees. Han var personen som bytte namn till "The Spiders", och han satte upp de första konserterna. De spelade den första konserten vid öppningen av Colosseum i Phoenix.

Bandet spelar regelbundet på Jaycees (VIP club) för $500 per helg. Den 4 september 1965 är de förband till The Yardbirds. Andra möjliga shower är på The Red Dog Saloon i Scottsdale, AZ

I september 1965 släpper de singeln "Why Don't You Love Me" I oktober 1965 provspelar The Spiders för Phoenix Star Theatres kommande produktion av "Bye Bye Birdie" Den 11 december 1965 spelar The Spider på Phoenix Art Museum, Phoenix, AZ "Teen-Age Day", här spelar även Neal Smiths band Laser Beats. Från Arizona Republic, 4 december 1965: "Next Saturday will be Teen-Age Day at the Phoenix Art Museum, as rock 'n' roll, pop art and the Beatle set will take over the newly reopened museum at 1625 N. Central. From 1 to 5 p.m., the museum's intercom will pipe Beatle background music to teen-agers touring the gallery. TOURS WILL be conducted at 20-minute intervals. While waiting teens can dance to two bands, the 'Laser Beats,' and 'The Spiders.'" I december 1965 var The Spiders första "turne", de var vid tre tillfällen förband åt The Birds (Jaycees VIP club, Sunset Bowlerama i Tucson och Phoenix Veterans Memorial Coliseum) 10-22 januari 1966 spelade The Spiders i Jan Murray roadshow av Bye Bye Birdie på Phoenix Star Theatre. Efter varje show så spelade de även på Jaycees VIP club. Alice stängdes av från Cortez High School på grund av att han hade för långt hår (andra gången) på öppningskvällen. Han var avstängd tills efter showen avslutades ( 22 december) när han klippte håret. Den 25 maj 1966 blev Alice åter avstängd från skolan på grund av för långt hår.

Sommaren 1966 lämnar John Tatum The Spiders. De annonserade efter en annan gitarrist och förväntade sig hundratals samtal, men bara en person kontaktade dem. Han hette Michael Bruce, och han hade varit med i ett Beatleband som hette The Trolls. The Trolls kallades ett Beatleband eftersom de enbart spelade Betatels covers. The Spiders var också till stor del ett "coverband men för Rolling Stones och Yardbirds-låtar. Det enda problemet med Mike Bruce var hans image men som de inte hade något vald fick han vara med. Mike lät sedan håret året växa långt som resten av bandet. The Spiders forsätter att spela covers, låtar som spelades är bl.a 'Lil' Red Rooster' (Glen spelar slide-gitarr), 'Love that Dirty Water', 'Hey Mona!', 'Midnight Hour', 'Louie Louie', 'Route 66', 'Stormy' Monday', '19th Nervous Breakdown', 'I'm a Man', 'Smokestack Lightning', 'As Tears Go By' och 'Love Potion Number 9'.

Alice lämnar Cortez High School sommaren 1966 och bandet reste till Tucson var där ett tag och spelade in singeln 'Don`t Blow Your Mind'. De gör också ett antal odaterade spelnigar i Tucson. "Don't Blow Your Mind" är den första inspelade orginallåten av The spiders skriven av Alice och Dennis. De åkte till Tucson sommaren 1966 och spelade in en annan singel för Jack Curtis som hette "Don't Blow Your Mind", som Alice och Dennis skrivit. Att spela in i studio var inte lätt för dem, de hade inte någon producent och de hade ingen aning om vad de gjorde. Ljudet blev som om de stog i en telefonkiosk.

Den 19 augusti 1966 Bandet är med i KFIF Boss News.

I septemper 1966 släpps singeln "Don't Blow Your Mind" Jack Curtis fick dem att spela den på KFIF i Tucson och stationen fick hundratals telefonsamtal som begärde låten, "Don't Blow Your Mind" blev nummer tre på KFIF:s spellista." I september 1966 börjar Alice på Glendale Community College med konst som huvudämne. Han hoppar av våren 1967 när fler spelningar börjar dyka upp. På Glendale träffade han Dick Philips aka Dick Christian (som blev deras inofficiella manager) och Charlie Carnel (också ex-Cortez, som sedan skötte ljuset under de kommande fem åren). I november 1966 var de förband för Sonny & Cher i Tuscon. Citat från Phoenix TV-guide: "By 5 Nov. 1966, Spiders had already opened for The Drifters, The Coasters, Dean of Jan And Dean, The Lovin' Spoonful, Bobby Fuller, The Hollies, Beau Brummels, The Mamas and The Papas, Peter And Gordon and a statewide tour with the Byrds" De flesta av dessa shower var troligen på VIP-klubben i Phoenix. 11 februari 1967 Citat från Arizona Republic "At the Phoenix VIP will be the Next of Kin and the Spiders. The motley-looking Spiders, who could be called Mothers of Invention by their appearance, are all college students who hustle for playing jobs on the weekends. In the group are Glendale Community College students Vince Furneir, 19, harmonica; Glen Buxton, 19, lead guitar; Dennis Dunaway, 20, bass guitar; John Speer, 19, drums; and Phoenix College student Mike Bruce, 18, rhythm guitar.” 12 mars 1967 The Spiders är med i en annons för Arizona Music Center i Arizona Republic. Den 18 mars 1967 spelade The Spiders på Canyon Del Oro High School cafeteria, Tuscon, vilket troligen är sista Tuscon för The Spiders. Våren 1967 åker Dick Christian till Los Angels med affischer och singlar för att ordna spelningar till bandet.

Enlig Alice i boken "Me, Alice" har de sin första spelning i Los Angelses på festivalen Easter Sunday Love-In i Griffith Park den 26 mars 1967 med Iron Butterfly och andra. Easter Sunday Love-In var dock inte på Griffith Park utan på Elysium Park Enligt uppgift spelade följande band på festivalen: * The Daily Flash * Peanut Butter Conspiracy * Clear Light * The Rainy Daze * The Factory * The Other Half * Flamin' Groovies * Steve Miller Blues Band * Sopwith Camel (Inställt) * West Coast Pop Art Experimental Band * The Turtles * West Coast Branch * The Nazz - Oklart om det är The Spiders som bytt namn tidigare än vad som sagts eller om det är ett annat band. * Grateful Dead * Kim Fowley * Smokestack Lightning * The Seventh Son * Firesign Theatre & New Generation * The Yerba Buena Blues Band.

The Nazz Furnier, Buxton, Bruce, Dunaway, Speer De försökte göra sig kända i Los angeles och bodde lite varstans, de träffade en kille i Griffith Parksom erbjöd dem boende för $160, de bodde där i några månader. De flyttade tillbaka till Phoenix en peridod innan de återvände till Los Angeles igen. De bodde då hos en kille som hette Doke Roberts (Tony Curtis privatsekreterare), huset låg på Doheny utanför Santa Monica Blvb. Därefter flyttade de till Topanga Canyon, där träffade de Joe Greenberg och Shep Gordon. Sedan flyttade de till "Hollywood Hills" (2001 Ivar Street).

Efter att spelat som The Spiders i ca 3 år och utvecklats från att spela covers till att skriva sina egna låtar och utveckla ett eget sound, bytte de namn till The Nazz. Nammnet The Nazz är taget från The Yardbirds låt "The Nazz Are Blue". Enligt Michael Bruce var en tidig låt hette "Everything is Orange" handlade om att bli hög, . 1967 släptes singel Lay Down And Die Goodbye (A) Wonder Who's Loving Her Now (B)

The Nazz gör två spelningar på Hullabaloo i Los Angeles, därefter skulle bandet bli tvungna att åtevända till Phoenix, de var panka och hade ingenstans att bo. Dick Christian träffar Bob Roberts (alias Doak). Doak bodde strax utanför Sunset Boulevard på Wetherlee Drive, inte långt från Whisky-A-Go-Go där han hade ett rum de kunde bo i, där bodde de i tre månader. Den 14 juni 1967 spelar The Nazz på Youth Center, Palm Springs, CA I juli 1967 kommer ett pressmeddelande om att The Nazz kommer att vara med på turne med The Who, The Young Rascals, The McCoys and Ian Whitcomb, dock spelade inte The Nazz med The Who förrän 1969 i Detroit. På sensommaren 1967 gör The Nazz en audition för Sherry Cottle, bokaren på Cheetah Club. Merry Cornwall erbjuder sig att skaffa dem en plats att bo, under tiden kan de bo i en tvårumslägenhet nära Hollywood Freeway. Det höll i tre dagar innan polisen kastade ut dem eftersom Merry inte hade betalat hyran på två månader. Bandet flyttar sedan in i ett hus på Venice Beach (4025 Beethoven Street.) som hade ett garage de kunde repetera i. De har fortfarande inte gjort en ordentlig show på Cheetah. Den 22 augusti 1967 spelade bandet på Cheetah Club (1 Navy Street, Venice Beach, LA) som förband till Watts 103rd Rhythm Band. (Kan vara den första Cheetah-showen.)

Den 27 augusti 1967 spelar de på Cheetah Club, LA, CA som förband till The Doors.

27-29 oktober 1967 är The Nazz husband på Ode-to-The-Great-Pumpkin-Ball (w\ Crusade of Mandela) Neal Smith ersätter John Speer på trummor i november 1967. Dennis Dunaway berättar i sin bok historien om hur Neal gick med i bandet. Tha Nazz gick tydligen ut i Phoenix-öknen (de hade återvänt hem en kort stund) där de kände till ett eluttag på en telefonstolpe. John Speer ville inte åka ut dit men Neal gjorde det och de åkte ut och jammade i öknen. Det gick bra och de upprepade senariot mer än en gång. Lokalbefolkningen började dyka upp för att lyssna. The Nazz hade redan tidigare haft problem med Speer och när de återvände till Los Angeles var Neal en uppenbar ersättare, eftersom de redan kände honom och dessutom bodde han redan i deras hus! Dennis berättar i sin bok att någon gång i december 1967 blir The Nazz erbjudna ett avtal med Mercury Recording Studios i Hollywood men bara om de sparkar Alice. I slutet av 1967 kastar av någon anledning Merry ut bandet från huset på Venice Beach.

Alice Cooper The Nazz bytte namn till Alice Cooper 1968. Vincent gick senare på den kommunala Collegeskolan med konst som huvudämne. Han tog dock aldrig stundenten utan stack till Hollywood för att bli rockstjärna. Låtskrivandet När han får en idé så skriver han helt enkelt ner texten. Vad gäller musiken är det vanligt att han "hummar" fram en melodi. Det händer att någon annan har skrivit en text och ibland gör han om dem lite. En del av sina medskrivare har han aldrig träffat. De har helt enkelt bara skickat en kassett. Namnet Det finns många legender om hur namnet "Alice Cooper" kom till har berättats genom åren. Enligt Alice från boken "Me Alice" The Nazz visade det sig, var redan tagen. Den här gången ville de ha ett distinkt namn, något som skulle dra uppmärksamhet till dem men inte en rockkliché. En tråkig januarikväll sa Vincent: "Vad sägs om Alice Cooper?" och alla sa , "Nej, det är löjligt." Ungefär en halvtimme senare sa Dick Christian, "Vad sägs om det namnet, Alice Cooper?" Men ingen ville ens diskutera det. Vincent tyckte det var perfekt. Det var så amerikanskt och så kusligt på samma gång. Det hade samma klang som Lizzy Borden hade. Vincent visste att om det verkligen fanns en Alice Cooper någonstans var chansen stor att hon var en yxmördare. De glömde det i några dagar tills Dick Christain tog med dem till Alice Paxtons hus. Charlie Carnal och Dick Christian var vänner med fru Paxtons dotter, som hävdade att hennes mamma var klärvoajant och kunde hjälpa dem att lösa deras problem. De lånade Alice Paxton Ouija-bräda, som hon inte hade använt på några år, och de började ställa frågor till den. De frågade om det fanns en anda i rummet, svaret var ja. De frågade om andens namn och tavlan stavade namnet "Alice Cooper". De fortsatte att ställa frågor om Alice Cooper i tre timmar, och de kom sedan på denna historia (med några ytterligare detaljer som lagts till under loppet av cirka fem tusen intervjuer Även om det finns element av sanning i den mest kända Ouija-brädhistorien, kan mycket av den tas med en nypa salt. Det var nästan säkert en galen kväll som spelade med en Ouija-bräda på en fest, men hur mycket av resten av det som är sant är öppet för spekulationer, eftersom varje person som berättar historien minns det hela lite olika, och det är naturligtvis omöjligt för en Ouija-bräda för att kontakta de döda! De hittade senare på denna historia: Den 4 februari 1923 i Sussex, England (Samma datum som Alice är född) skulle det ha fötts en flicka som hette Alice Cooper. Hon var dotter i en finare familj men var ett mycket konstigt barn. Hon hörde röster som ingen annan kunde höra. Hennes syster Christine som var tre år äldre lärde henne om Magi. Alice lärde sig att blanda drycker av örter och läsa trollformler som skapade olyckor. Den dagen Alice fyllde tolv år dog hennes föräldrar i en mystisk eldsvåda. Ett år senare blev hon vittne när hennes syster Christine brändes på bål, anklagad för att vara en häxa. En vecka efter systerns död var även Alice död. Troligtvis tog hon sitt eget liv för att återförenas med sin syster på den andra sidan. Häxdelen var helt påhittad för publicitet, som Alice medger i "Me Alice". Den här historien tjänade dock bandet mycket väl och citeras fortfarande regelbundet än i dag. Det ligger fortfarande idag en del oklarheter om hur det gick till men det mest troliga är att namnet Alice Cooper sanningen är troligen att de bara hittade på det, baserat på Lizzy Borden, en legendarisk tonårsmördare som förmodligen (det bevisades aldrig) dödade sina föräldrar med en yxa 1892.

För bästa visning bör du ha skärminställningarna på 1024x768pxl, och teckenstorleken "Mellan"
Gillar ni sidan? Sponsra

har besökt AliceCooper.se